Författare: Erri De Luca

översättare Madeleine Gustafson

utgiven 2009 i Italien, på svenska 2021

Elisabeth Grate bokförlag

ca pris: 149 kr

Boken utspelar sig en enda novemberdag i italienska Alperna. Huvudpersonerna är två varelser. Den ena är konung över alpgetterna dvs den störste och starkaste av bockarna. Den andra är en tjuvskytt. En tredje roll innehar en fjäril. 

Bocken och jägaren är gamla och känner att tiden i livet börjar bli knapp. De vaknar båda denna novembermorgon med onda aningar. Geten i sitt gömsle under en martall högt upp bland klippavsatserna. Tjuvjägaren i sin hydda belägen högst upp i en skog.

Berättelsen broderar sig växelvis fram mellan alpgeten och tjuvjägaren. Vi får läsa deras tankar.

Språket är enkelt. Redovisande, nästan faktamässigt. I texten finns många ordbilder som stimulerar min fantasi. Visst är det lätt att njuta av följande beskrivning av alpgetens klövar.

”De är som fiolspelarens fyra fingrar ” som ”flamencokastanjetter”, som ”fyra äss i en taskspelares ficka”. Så följer en beskrivning av hur alpgetens klövar får fäste i luften, hur stupens akrobater skvätter över lodräta bergväggar. ”Deras hopp var en fog mellan två kanter, ett tråcklingsstygnöver tomheten.”

Konungen över alpgetterna sover aldrig tillsammans med sin flock. Han lever ensam och flera klippavsatser högre upp. Enda gången han dyker upp är under brunsten för att para sig med honorna och hålla flocken levande. 

Jägaren som själv kallar sig boskapstjuv har fällt sin 306:e alpget när vi kommer in i berättelsen. Han är en troféjägare.

Han har dragit sig tillbaka till bergen, tjuvjagar och säljer kött och skinn nere i byn. Han roffar åt sig viltet som en boskapstjuv. Jägaren har rykte om sig att vara oövervinnerlig, han klättrar upp genom klippsprickor, klyftor och avsatser snabbare än en alpinist. Men nu som åldrande man känner han sig energilös, ”som en bit torrt bröd som för att få smak igen måste gnidas mot sillen som hängde i takbjälken”.

I små stycken tecknas miljöbilder jag aldrig sett. När månen lyser på vintern går yrvädret som vita gäss på snötäcket, ”det är gengångarna som passerar”. Vår jägare känner fler gengångare än de kvarblivna. När jägarens krafter sinar i vedhuggningen lägger han sig på marken. ”I molnen fanns den fuktiga andedräkten från alla djur han dödat och från människornas förfäder”.

Boskapstjuven och alpgetbocken hyser en ovanlig respekt för varandra. De möts i slutet av boken. Och fjärilen som under berättelsens gång än landat på alpgetens horn än på bösspipan, spelar en avgörande roll i denna roman med många bottnar.

/Sigrid Flensburg