Författare: Thomas Öberg
Foto: Jan-Erik Nilsson
Utgiven av: Votum förlag
ca pris 260:-
Fjällranden är ett område man snabbt forcerar för att klättra upp till fjällutsikten. Trodde jag. Men i boken Fjällrand – de krokiga tallarnas land har Thomas Öberg och Jan-Erik Nilsson stannat kvar. Och vandrat omkring åravis och i hundratals mil. De har förundrats, hänförts och nu förevigat sina upptäckter.
De öppnar sina händer och ger dej varsamt sina foton och berättelser härifrån. Du blir rörd och glad över gåvan.
Fjällrand – de krokiga tallarnas land berättar om de översta barrskogarna. Hit till fjällkanten där kalhyggena ännu inte nått. Här är träden både levande och döda. En urskog som sköter sig själv och lever sitt eget liv.
Geografiskt befinner vi oss i ett tjugo mil avlångt område där Luleälven rinner i mitten. Området täcker delar av nationalparkerna Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke, Muddus/ Muttos och Sarek samt naturreservaten Sjávnja/Sjaunja, Ultevis och Stubbá.
Boken förmedlar respekt och vördnad inför en mark där livet varit ostört i tusentals år.
Men det är ingen vildmark. Här finns mänskliga spår. 7000 år gamla kåtagrunder och fångstgropar vittnar om ett kulturlandskap.
Tallarna i Stora Sjöfallet/ Stuor Muorke är som egna varelser, alla ser olika ut.
Egensinniga är de, obändigt har de växt upp. En del kramar sig själva med slingrande grova grenar. Andra låter en gren växa upp till ny talltopp när den gamla slagits av blixten. Tallen är en överlevare som tål det mesta. Stormar formar tallen – den vänder kappan efter vinden och låter grenarna växa österut.
Få urskogar är så lättillgängliga som den i Stora Sjöfallsområdet. Man ser några av ”gammtallarna” vid bussbytet i Vietas på Vägen Västerut. Här sticker taigans urskog fram.
Tallar som varit med i hundratals år har mycket att berätta. Men de tiger mest.
Det är förresten därför Thomas Öberg trivs i den gamla skogen. Där man innesluts i katedraler av tallstammar.
-Där finns rum för mina tankar, skriver han andaktsfullt.
Thomas Öberg bugar sig ödmjukt inför gamlingar. Här finns en tall som grodde på 1200 talet. Det vill säga innan Uppsala domkyrka började byggas. Nu går Thomas Öberg i naturens helgedomar, uppfylls, iakttar, lär sig och formulerar. Han liknar tallens väldiga rotsystem vid en ”jordig bläckfisk” som stormen lyft ur marken. Och om mikroorganismerna och småkrypen som vill in i det förmultnande trädet skriver han; ”I nedbrytarnas värld finns en påtaglig kölista”. Bergfinken står för lapplandsskogarnas ”soundtrack”. Och den tretåiga hackspetten är en ”savsugare”.
Helt fantastiskt är det att få lyssna till röster från människor uppvuxna och bosatta nära fjällranden. Via QR koder i boken hör jag män och kvinnor berätta. Om renskötsel, rovdjur, gammelskogen, boplatser, svampar, kallkällan, nybyggarlivet, om snö och is… Det är sällan du kommer dessa röster så nära. Boken blir plötsligt tredimensionell! Och ännu mer levande och fördjupande.
Dessutom får jag i kapitlen om vinter -och sommarfåglarna höra några av fåglarna sjunga! Och vara med när Katarina Rimpi jojkar dalripan. Bakom två QR koder döljer sig en Blåbärsvisa och en Tjäderspelstango som Thomas Öberg komponerat. QR koder i böcker, vilken uppfinning.
Fotona i boken fröjdar mina ögon. Bilderna ger mig både ett förstoringsglas och ett örnperspektiv på det som händer vid fjällkanten. Det gäller också foton tagna med andra kameraobjektiv. Det är lätt att försjunka in i bilderna. Fotografen Jan-Erik Nilsson har ägnat år av tid i skogarna här. I alla väder och alla årstider. Det var hans idé att göra en bok om de krokiga tallarnas land med fotona som bas. Och frågade Thomas Öberg om han ville skriva texterna.
Det ville han. Thomas Öberg har gjort boken lite mer personlig med små inpass där han berättar om sitt liv, hur han växte in i landskapet, blev bekant med tallar, småkryp och människor. Efter femton år som ekologilärare i Jokkmokk fortsätter han att folkbilda oss alla som författare och reporter i radion.
Strax när jag läst om hur lavarna växer fram i ett kollektiv, från en svamp, en grönalg och en cyanobakterie, och kan leva i hundratals år, kommer en text om motkrafter.
Motkrafter som behövs, skriver Thomas Öberg, när ”vilda marker förvandlas till sterila gruvområden”.
Och jag förstår att industriministerns ord om att återställa ett gruvområden till renbete bara är prat.
I Fjällrand – de krokiga tallarnas land får jag både se och lyssna, tänka och lära. Jag förundras, blir nyfiken, tacksam och förskräckt. Jag vill ut.
Inte ens dofter saknas. Jag känner hur klafset luktar när Thomas Öberg går i Muddus i maj. Eller hur vinterkylan sticker i näsan när ripan knaprar i sig trettio meter björkkvist om dagen.
Och det är ingen inbillning!
Sigrid Flensburg