Författare: Lars Sund
Utgiven av: Söderströms
Antal sidor: 262
Cirkapris: 254 kronor

 

Författaren Lars Sund kommer från Jakobstad i Finland men är sedan många år bosatt i Uppsala. Jag har aldrig läst Lars Sund tidigare som är känd för sin prisbelönade Sixlaxtrilogi. Det mesta av hans fågelskådande sker vid kända observationsplatser i Uppsala och Uppland men även i Rasbokil, där han har sitt sommarställe, och barndomsstaden Jakobstad. Boken börjar med en observation av en svartvit flugsnappare i Rasbokil den 30 april och avslutas med gråsiskor utanför fönstret hemma på nyårsdagen.

Förutom att det är en dagbok över hans observationer så får vi veta en hel del om fågelskådningens historia. Vi får veta att innan man förstod att fåglarna flyttade så trodde folk till exempel att svalor övervintrade nedgrävda på botten av sjöar, att man tidigare var man tvungen att skjuta fåglarna för att kunna studera dem noggrant. Det gör ju att vi liksom Sund kan skicka en tacksam tanke till Hans Lipperhey som år 1608 sökte patent på kikaren. Vi får möta den man som sägs ha startade fågelskådning i modern bemärkelse på 1700-talet Gilbert White, liksom hel del andra pionjärer, många engelsmän och amerikaner, till exempel amerikanskan Phoebe Snetsinger, som blev först med att observera över 8.000 av de cirka 10.000 fågelarter som finns i världen (av dessa häckar ca 250 arter i Sverige). Hon är en av få kvinnor som lyckats med att skapa sig en position i den mansdominerade fågelskådarvärlden. Sunds teori om varför män dominerar när det gäller att titta på fåglar, och framför allt kryssa för de arter man ser, beror på att män har en nedärvd jakt- och krigarinstinkt. Sund gör ingen hemlighet av att han är en ”kryssare”.
När det gäller ”kryssare” så berättar han en liten anekdot om en engelsman vars raritetslarm plingade till under hans egen bröllopsmottagning. Han ursäktade sig till bruden att han skulle hämta en sak på hotellet och blev borta i 5 timmar. Efter skilsmässoförhandlingarna sa han att ”det var värt det, en ny fru kan man alltid hitta men en sällsynt fågel får man kanske bara se en gång i livet”. Man kan väl tycka att då har det gått överstyr.

När det gäller de så kallade raritetslarmen så tycker Sund att det förtar chansen att göra egna unika upptäckter. Det är alltid någon som hinner före och rapporterar på nätet eller piper ut ett larm. Men så är det väl i dessa moderna tider.
På det hela taget är det en trevlig bok och man får verkligen veta en hel del om en fågelskådares vedermödor och en hel del bakgrundshistoria om fågelskådningens värld. Han beskriver både fåglarnas utseende och läten och beteenden på ett utmärkt sätt. Boken är klart läsvärd.

/Marita Torstensson