Det glömda Laponia, Ödemarksskogar kring Stora Lulevatten

 

Författare: Åke Aronsson
Utgiven av: Krilon Förlag
Ca pris: 350:-
 

Boken är en kärleksförklaring till gammelskogen i Muddus, Sjaunja, fjällurskogarna väster om Porjus, Ultevis och Jielkká-Rijmagåbbå.

Den som älskar är Åke Aronsson, inventerare och rovdjursspårare från Gällivare.

Det här är hans hemmamarker. Här har han färdats sen barnsben. Och ger oss en personlig betraktelse över skogsvidderna runt stora Lulevatten i Gällivare och Jokkmokks kommuner.

Han gläntar på dörren till taigans innersta väsen.

När vi läsare, i hälarna på Åke Aronsson, knatar in i taigan, hamnar vi i ett av de största och mest ursprungliga skogsområdena i Norden. Här kan man vandra länge utan att möta en själ i gammelskogen.

Här sträcker Sveriges mesta myrmarker ut sig. Myrarna hakar fast i varandra mil efter mil. Sommartid svårforcerade och på våren oframkomliga. Kontrasten till de platta, frusna myrarna på vintern är stor.

I detta område, Det glömda Laponia, finns två av endast fyra! platser kvar i Sverige där skogsmarken kan breda ut sig – en mil i varje väderstreck – utan att trasas sönder av en väg…

Förundran, respekt och samhörighet är känslor Åke Aronsson förmedlar i Det glömda Laponia.

Området har inget officiellt namn. Det är Åke Aronsson själv som kallar det för Det glömda Laponia.

Foton från Laponia upptar flest sidor i boken. Bilderna är exklusiva och sugande. Jag dras ut, jag vill dit! Jag är glad över att Åke Aronsson har sinne för detaljer i sina foton och jag njuter av bilderna.

Ibland fryser jag till när jag bläddrar bland fotona i Det glömda Laponia. Över ett uppslag i boken tex ligger en sträng kyla. Det är vindstilla och det känns som att kölden karvar fett ur kinderna. Och allt är i rosa!! Skogen står stelnad skär under en svagviolett ishimmel.

På andra fotosidor har barklösa, glatta trädstammar och grånat grenverk stupat men ser så himla levande ut. Vilka figurer de vridna formerna gestaltar! Och vilka uttryck!

Jag får reda på mycket som jag inte visste. Tillexempel att många levande tallar i Laponia har passerat sin 500 års dag! Och dessutom kan träden stå kvar, som torrakor, i ytterligare flera århundranden, innan de faller omkull.

Åke Aronsson skriver om själens landskap, harmoni och magi i Laponia. Om kölddimmor och dyflarkar. Om träden som gamla vänner. Han kan gå fram och hälsa på en bastant hundraårig tall som han inte sett på många år.

På ett foto sitter en yngling under en stor tall. Nästa bild visar samma tall, fast femtio år senare. Vi känner igen tallen, omfånget och gren för gren. Men nu sitter en gubbe under tallen. Det är Åke Aronsson själv i dåtid och nutid.

På dessa väldiga vidder finns knappt någon bofast kvar. Lillsjaunja står öde. Nomadskolan i Gårsåjs är förfallen. Murkna bräder vittnar om en boplats i Aggalavarre.

Åke Aronsson lär oss se andra spår från förr. Barktäkter tillexempel. Människor i gammelskog plockade bark – inte som nödföda – utan det var den C-vitaminrika innerbarken på tallen som de rostade och åt!!

Texten mellan fotona innehåller fakta, upplevelser, tankar, färger och väder.

Inte visste jag

att det som smäller som gevärsskott i skogen kan vara träd som spricker i kölden.

att svart hänglav eller tagellav kan klä in granar som i en svart sorgdräkt. En del kallar dessa för ångestgranar! Men Åke Aronsson tycker de är eleganta.

att dagarna innan sommaren kan kallas för tiden mellan sångsvan och mygg. (Alltså inte mellan hägg och syren.)

att snön i träden kallas för upplega. På vintern byter träden skepnad. Flera hundra kilo snö kan finnas i varje träd. Till slut står träden ”inmurade” med böjda nackar och krökta ryggar, somliga har böjts hela vägen och frusit fast med huvudet i snön.

Sådana ordbilder visar att Åke Aronsson är skicklig skribent förutom fotograf och upptäcktsvandrare.

Och han skildrar mörkertidens, kaamos, polarnattens ljus och färgskala.

Den är så vacker att den inte går att beskriva, ”den måste målas” lär Albert Engström ha sagt. Men Åke Aronsson hänförs och kan!

Apropå mygg i Sjaunja så hörs inget inande, vinande ljud, i boken. Inga skräckberättelser om andetag som är svarta av mygg och svåra att ta. Eller om jackan som inte syns under massmyggen.

Det är träden och skogarna som är huvudpersoner i Det glömda Laponia.

Åke Aronsson har skrivit boken för att ge skogarna kring Luleälven uppmärksamhet.

Han känner oro – han fasar för att gammelskogen ska våldtas. Skövlas.

Åke Aronsson hade tänkt avsluta boken Det glömda Laponia med foton av egna oljemålningar med skogsmotiv. Men det gick inte. Han är rädd.

-Människan är som besatt av att allting ska omvandlas till pengar, skriver Åke Aronsson.

Han skräms av hoten mot skogslandskapet.

Och lade till ett slutord:

– Vi måste sluta hugga ner dessa gamla skogar, vi måste sätta stopp för vindkraftverk i just detta område och se till att det inte öppnas några gruvor. Är det någonstans vi inte ska låta detta ske så borde det vara här. Vi har ännu möjligheten att välja…

Med denna bok baserad på iakttagelser och förnuft under en mansålder övertygar Åke Aronsson vikten av att behålla denna skogsödemark intakt.
 /Sigrid Flensburg

27total visits,1visits today